Av Henry Höglund
Artikelskribenten var vid tiden för “Bergöäventyret” montör med ansvar för transformatorbygget.


Att kunna trycka på en strömbrytare för att få belysning hade säkert varit Bergöbornas önskemål under många år, då elektricitet dygnet runt är en nödvändighet i ett modernt samhälle. Grannkommunerna Malax, Petalax och Korsnäs hade haft elektricitet sedan början av 1930-talet, med undantag för några mindre bosättningar i utkanten där man ansåg att elektrifieringen skulle bli för kostsam och inte heller ansåg sig kunna uppfylla de krav på minimiförbrukning i kilowattimmar per år som Vasa Elektriska AB ställde.

Bergös kamp att få ström från fastlandet hade föregåtts av många underhandlingar om hur allt skulle genomföras, där finansieringen naturligtvis var huvudfrågan. Uppgifter om hur den saken ordnades hörde inte till mitt område, det kan säkert studeras i andra arkiv.
En anslutning till fastlandet slogs fast 1950 och sommaren 1951 kom det dryga förarbetet igång. Linjegator höggs upp, stolpar kördes ut med häst mellan stubbar och stenar, stolpgropar grävdes, stolpar restes, isolatorer inskruvades och ledningarna drogs ut och bands vid isolatorerna. Dessa arbeten utfördes till största delen av Bergöbor men med arbetsledare från Vasa Elektriska AB. Transformatortornet byggdes också på sommaren 1951.
Arbete löpte smidigt under sommaren, men en viktig sak fattades – sjökabeln. Den var beställd från Finska Kabelfabriken och hade utlovats för leverans i början av oktober, med det uppstod dröjsmål och isen hann lägga sig över inre skärgården. Det rådde brist på råmaterial i landet och det mesta som kunde produceras gick i första hand till krigsskadeståndet. I början av november levererades så äntligen kabeln och som på beställning gick isarna upp och sjökabeln kunde slingas i pråm vid Elbolagets brygga vid Brändö bro. Sjöbevakningsfartyget Turja drog pråmen ut till Bergöströmmen över spegelblanka fjärdar och utläggningen av kabeln kunde ske i perfekt väder. Bergöbor med motorbåtar drog pråmen fram och tillbaka över strömmen tills alla tre kablarna var utlagda, och att arbetet lyckades väl framgår av att några fel i strömleveranserna inte uppstod på grund av kabelfel, däremot nog av linjebrott och träd över linjerna.
Jag stannade kvar på Bergö för att instrumentera den nybyggda transformatorstationen, ungefär en veckas arbete. Jag bodde i en familj, fick god mat och mådde bra. Hjälp med arbetet fick jag av en Bergöbo när så behövdes.
Bergö hade den tiden ett eget dieselaggregat som drev en generator som gav elström under vissa tider av dygnet. Om jag kommer rätt ihåg, så var strömmen avstängd mellan klockan 23 och klockan 6, så nattetid fick man ty sig till ficklampan.
När kabelboxarna skulle färdigställas fick jag från Vasa Elektriska som hjälp en arbetskamrat som var specialist på detta arbete. Vi hade tur med vädret, vilket var viktigt då arbetet skulle utföras under bar himmel och redan några vattendroppar i en 20 kV kabelbox kunde betyda katastrof.

Jag hade nu varit två veckor på Bergö och ville hem för att byta kläder och få lite kontakt med yttervärlden. Vi hade kommit överens om att fara till Vasa med en sjöbevakningsbåt. En s k Rauta Ville, och satt på fredagskvällen på lotsstationen som då ännu fanns där och väntade. Båten for dock förbi direkt till Molpe, och vi var inte glada när vi vandrade tillbaka upp till byn. Vi fortsatte arbetet följande vecka, på morgnarna transporterades vi ut till Skagle med en Rauta Ville och när den inte kom fram längre hade vi en kälke som vi drog vårt material på.
Under vår vistelse på Bergö hade vädret slagit om, det blev kallt, storm och snö och isarna lade sig igen på fjärdarna. Dagen före självständighetsdagen 1951 hade vi kabelarbetet färdigt och hade då beslutat att vi skulle hem. Vi lånade två sparkstöttingar och beställde en bil till Molpe Finnhamn för avhämtning. Vi startade vid tvåtiden på eftermiddagen och hade räknat med en timmes färd, men vi fick problem. När vi hade kommit ungefär två kilometer ut på isen såg jag hur min kamrat ett tiotal meter framför mig plötsligt sjönk ner genom isen, och jag gjorde det misstaget att hastigt stanna upp och for också jag direkt genom isen. Min sparkstötting sjönk ner i djupet men det som blev vår räddning var att den andra sparkstöttingen blev kvar ovanpå isen och jag måste då ta mig de tio metrarna genom isen för att få tag i den. Det gick så länge det fanns luft i kläderna, men nära var det, mössan flöt på vattnet och krafterna var nog slut när vi var i säkerhet.
Genomvåta kom vi upp på ett litet skär, där det fanns en lada med lite hö i och vi försökte så gott det gick vrida det mesta vattnet ur kläderna. Jag sände en tacksamhetens tanke till min mamma för de hemstickade underkläderna hon hade försett mig med. Det hade börjat skymma och vi hade bara att försöka hitta upp till högspänningslinjen, för det var innan det fanns någon väg på Bredskäret. Linjen fanns på västra sidan och vi befann oss på den östra och hade ca 10 km till Molpe. Vi kom upp till högspänningslinjen och kunde i mörkret se linjen och upphuggningen framför oss. När vi kom fram till Molpeströmmen hade vattnet stigit ca 10 cm på isen och jag gick och drog en lång stång som säkerhet. Jag tror att vi båda var så rädda så att pulsen var uppe i 150 slag.
Det var några grader kallt och de våta kläderna frös ihop och började skava på låren, så innan vi var framme Molpe hade vi blod i stövlarna. Lyckligtvis stod bilen där och väntade på oss trots att vi var minst två timmar försenade. Det var en underbar känsla att få krypa in i en varm bil. Har två människor någonsin känt sig lyckligare – KNAPPAST. Till Vasa kom vi fram vid 20-tiden, lite medicin och i säng.

Detta var första resan. Vi skulle till Bergö en gång till men min kamrat blev sjuk av det kalla badet, och dessutom var han gift. Som ungkarl hade jag ingen som förbjöd mig, och arbetet skulle göras klart till julen. Först i tur stod omändringsarbeten i transformatorstationen i Molpe, och då hade vintern kommit på allvar med temperaturer på 20-25 minusgrader. Där jag bodde i Molpe i en framstuga var det nära nollgradigt på morgnarna. När arbetet var klart i Molpe gick färden på nytt till Bergö, denna gång i sällskap med Bergöbor som på kälkar drog hem julmaten, mjöl, kaffe, risgryn mm. Vi var några personer från elverket för det var ett tungt arbete att lyfta upp kabelboxarna och koppla dem till linjerna. För att få röra kablarna måste vi värma dem med en stor blåslampa. Det blev beckmörkt men med hjälp av stormlyktor kunde vi slutföra arbetet. Vinden hade ökat och drivit upp vatten på isen över Bergöströmmen, vi skulle över till Bergö för övernattning och utan Bergöbornas hjälp hade vi säkert gått ned oss mitt i Strömmen. Morgonen därpå kopplade jag färdigt i transformatorstationen, vi kontaktade elbolaget och strömmen kopplades på den 15 december 1951.
När vi följande morgon begav oss hemåt från Bergö fick vi se hur nära öppet vatten vi hade varit kvällen innan. Det syntes spår där vi hade gått mellan två öppna vakar med ett bara 20-30 m brett isbälte som vi hade promenerat på. En strapatsrik arbetsuppgift var slutförd, jag beslöt att inte fara till Bergö igen i första taget och det dröjde faktiskt ända till Bredskärsvägen blev färdig.
Någon ersättning för sveda och värk eller belöning för väl utfört arbete kom inte på tal. Och visst grämde det mig att min nya ljusa läderblus blev förstörd av saltvattnet, men det vägde ändå lätt mot min tacksamhet över att jag hade klarat mig med livet i behåll. Det har nu gått 49 år sedan det begav sig, men det händer fortfarande att minnena dyker upp, för nära ögat var det. På personalens julfest det året skojade man med oss och meddelade att Jalle och Henry kommit ut med en bok lämpligt till jul med titeln: MED BAKEN I VAKEN!

Sedan Bergö hade fått elektricitet från Vasa Elektriska Ab steg strömförbrukningen snabbt, inga andra lågspänningsandelslag kunde jämföras med Bergö. Man hade väntat så länge så när man fick möjlighet att använda maskiner och apparater så sparade man inte. Det var dock flera års arbete kvar med att bygga ut lågspänningsnätet så att man i utkanterna av samhället skulle få samma nytta av elektriciteten som i centrum.
Bergö El-andelslag köpte energin med mätning i transformatorstationerna, och kunddebiteringen skötte de själva en lång tid framöver. Samtidigt som andra små el-andelslag övergick till Vasa Elektriska blev konsumenterna i Bergö direkta kunder till Vasa Elektriska.
När Bergö fick el-ström från Vasa Elektriska Ab fanns det bara en transformatorstation , men i detta nu, september 2000, är antalet uppe i nitton med en sammanlagd effekt på 1460 kVA. Högspänningslinjernas längd är 16,75 km och lågspänningslinjerna har en sträckning på 51 km. Antalet strömförbrukare är 441 med en årsförbrukning på 2 998 000 kWh.

Vindmöllorna representerar den nya tekniken som gör det möjligt att omvandla naturens krafter till nytta för människor. Vindmölleparken på Bredskär producerar i medeltal 1 400 000 kWh per år, vilket är ungefär 10% av Korsnäs elförbrukning. De skulle klara Bergös elbehov om vinden var konstant och av lämplig styrka.
För oss inblandade har händelserna hösten 1951 gått under namnet BERGÖÄVENTYRET.

Startsidan

Källa: AKTIV NÄRKULTUR, ALBUM NR 2 DECEMBER 2000