En båtfärd i fädernas anda




Senast en fälbåt avseglade från Stockholm torde ha varit 1873 då en Bergöskeppare återvände hem efter att ha fraktat en last sältran till Stockholm. Förra sommaren, 128 år senare, bestod uppdraget i att återbörda Bertil Bonns fälbåt till Malax efter att båten representerat Kvarkenregionen i Sjöhistoriska museets stort upplagda utställning ”Människor och båtar i Norden”. Leif Sjöström har fört loggbok.

Text: Leif Sjöström, Foto: Thomas Sjösten

Söndagen den 5 augusti
Besättningen sammanstrålar vid Fjäderholmarna i Stockholm där Bertil Bonns fälbåt legat på vinterförvaring. Åren som utställningsbåt har satt sina spår. Två stora och nya sprickor grinar i bordläggningen och också kölen visar sig ha fått en allvarlig spricka.
Under dagen är vi fullt upptagna med att få fälbåten i sjödugligt skick. Ralf förstärker den spräckta kölen med ett järn och vi tätar sprickorna i bordläggningen med drev och stenkolstjära. Vi behöver också närmare ett ton ballast och vi får tillstånd att ta sand från en badstrand på Fjäderholmarna. Ralf och jag skyfflar sanden i plastsäckar och kärrar sedan säckarna till båthamnen.
Fjäderholmarna med sina museer, hantverkare och krogar är ett omtyckt utflyktsmål bland stockholmarna och antagligen gör Ralf och jag ett skumt intryck på stranden bland de söndagsflanerande besökarna.
– Ni får inte stjäla sand, utbrister en rikssvenska när Ralf snörar en sandsäck.
– Vi har tillstånd, svarar han.
Men hennes utbrott är minst sagt fantasieggande och efteråt funderar jag mycket på vad hon föreställde sig att vi skulle göra med den stulna sanden på en ö i Stockholm.
Misstänkte hon att Ralf och jag planerade att anlägga en egen hemlig badstrand på Fjäderholmarna? Eller är det rent av möjligt att sälja sanden i små exklusiva doser åt de otaliga utländska turisterna som syns vandra omkring på ön?
Se där en gåta som kommer att följa mig livet ut.

Måndagen den 6 augusti
Vi avseglar från Fjäderholmarna klockan 12.45 efter att ha övernattat i hamnkontoret och tillbringat förmiddagen med att lasta båten.
Det har blivit allt vanligare att sponsorer rycker in och finansierar mer spektakulära seglatser. Också vi har hoppat på sponsorkärran. Huvudsponsor är Bo Ekstrand i Havras som stöder seglatsen med en säck rekorderlig Malaxpotatis. De slitstarka plastsäckarna som vi förvarar ballasten i härstammar från Lindbergs växthus i Åminne och sjömuggarna som står stadigt även vid mycket hård sjögång är en gåva från Malax handelslag. Som kronan på verket donerar krögaren på Fjäderholmarna en bordsduk av plast som regnskydd åt lasten.
Fälbåten saknar hjälpmotor. Vi färdas enbart med hjälp av segel och åror. Efter nån timmes seglats hamnar vi i stiltje och börjar ro. Vi ror i solsken och vi ror i regn. Vi passerar en segelbåt som fått motorstopp, vi ror förbi Waxholm och vi ror ut på Trälhavet.
När jag studerar den skäggige Thomas Sjösten där han sitter vid sin åra ute på Trälhavet kommer jag att tänka på en av de roligaste formuleringarna jag någonsin stött på i den svenska litteraturen. 
Den finns att läsa i Frans G. Bengtssons vikingaskröna Röde Orm. 
Sjöfarare i västerled. Röde Orm blir galärslav och med tiden växer hans skägg så långt att det sopar åran när han sitter böjd över den. Därefter blir inte skägget längre eftersom åran håller skägget avskavt.
”… och av alla sätt att ansa skägg var detta det sämsta”, brukade Röde Orm säga när han på gamla dar erinrar sig åren som galärslav.

Tisdagen den 7 augusti
Fortsätter färden 07.15. Ihållande regn, motvind och en hel del rodd.
Årorna och sudbanden nöts i den ihållande vätan och de bortnötta träfibrerna hopar sig likt gröt kring årtullarna. Ingen skrattar när jag ropar:
”Håll ut det är bara tio veckor kvar!”
Men själva rodden är trots allt inte speciellt betungande. Det kämpiga, när man färdas utan motor, är att hela tiden vara uppmärksam på att hålla undan för de passagerarfärjor och fartyg som åker skytteltrafik längs Furusundsleden. Ifall en styrman på någon av färjorna står inför valet att endera ramma fälbåten eller att köra upp färjan på en holme är vi långt ifrån övertygde om att valet skulle falla till fälbåtens fördel.
Det finns naturligtvis också andra färdvägar till Furusundsleden. En som verkligen testat alternativa farleder är Alf Öhman.
På sjuttiotalet avtjänade han sin värnplikt inom den svenska marinen, som båtsman med uppgift att bland annat köra ut militärer till Musköbasen och knuffa in utbåtar i bergstunnlar med bogserbåt.
– Vi färdades ofta längs marinens hemliga farleder. Vi förbjöds att memorera farlederna, vi fick inte heller ta med oss sjökorten och ibland var det till och med så kinkigt att vi inte ens fick titta på sjökortet. Vi sådana tillfällen stod en stamanställd med sjökortet och pekade ut färdriktningen.
Klockan 14.20 lägger vi till vid Furusund, blöta och aningen luggslitna efter att ha rott större delen av den 70-kilometer långa sträckan från Fjäderholmarna.
Regnet upphör och vi hänger alla blöta kläder på tork i fälbåten. När jag betraktar fälbåten från kajen ser det nästan ut som om vi försökte bjuda ut kläderna till försäljning. Antagligen tror matgästerna inne i Furusunds Wärdshus att vi är ett gäng kringseglande gårdfarihandlare som drömmer om att en dag tjäna ihop så pass mycket pengar att vi får råd att köpa en riktig båtmotor.
Men fälbåten väcker onekligen stort intresse överallt där den lägger till. Norrtelje Tidning anländer och ägnar förstasidan och hela mittuppslaget åt strandhugget i Furusund.
Klockan 16.00 avseglar vi från Furusund. Solsken och sydvästlig vind på 3-4 sekundmeter. Vi passerar Kapellskär och styr ut mot Ålands hav medan augustimörkret sänker sig över kobbar och skär. Här och där på öarna syns ljus strömma ut genom stugfönstren. Kanske nutida Hemsöbor som sitter med bärbara datorer vid sina chiffonjéer och grunnar på hur de skall marknadsföra nästa års upplevelseturism bland potentiella sommargäster?
Nattseglatsen över Ålands hav blir en smått osannolik upplevelse. Vi har fullmåne, stjärnhimmel och en sydvästlig vind på sju sekundmeter. Fullmånen lyser upp de mäktiga dyningarna som rullar in från Östersjön och det enda som hörs när vi seglar i ensamt majestät över Ålands hav är knirkandet från riggen och vattnet som porlar kring stäven.
Det känns nästan som om vi hamnat på första parkett vid en tidlös och oförglömlig föreställning som naturkrafterna spelar upp vid ytterst få tillfällen.

Onsdag den 8 augusti
Klockan 02.20 parreras den 60 breddgraden och klockan 04.00 siktas de första grynnorna på Åland. I gryningen ser Ralf en säl sticka upp huvudet i dyningarna.
– Bottenhavet blir mer hemvant när man färdas i fälbåt. På en passagerarfärja känns havet avlägset och svåröverblickbart. Men i en fälbåt blir du ett med havet, öarna och kusterna, filosoferar Bertil Bonns.
– Förr när jag intervjuade gamla fälmän la jag ofta märke till hur hemvant de beskrev Bottenhavet. Under de senaste tjugo åren när jag seglat med egen fälbåt har jag börjat förstå vad de menade. Jag är ingen riktig fälskeppare men jag har lärt mig att Bottenhavet ”krymper” när man färdas i fälbåt.
Vi passerar Eckerö och får en solskensdag med svaga vindar i den åländska arkipelagen.
Klockan 13.00 dukar Ralf upp till en festmåltid bestående av kokt potatis och saltströmming på kaptenskistan.
– Det mest fantastiska med den här resan är att all mat ombord smakar jättegott, säger Thomas.
– Här, norr om Åland, befann sig en gång ett fälbåtslag från Bergö som hamnade i totalt stiltje. Fälmännen började ro och rodde fem dygn i sträck innan de nådde Bergö. Det sägs att det dröjde fem dagar efter hemkomsten innan de kunde räta ut fingrarna, berättar Bertil.
Vi fortsätter färden mot det finländska fastlandet.
Sydlig vind på 5-6 sekundmeter. Radion utfärdar vindvarningar och vi siktar på att söka lä och natthamn innanför Enskär.

Torsdag, den 9 augusti
Vinden ökar i styrka under natten och vi har sydlig vind som vrider mer och mer mot ost när vi närmar oss Enskär.
Gårdagsnattens ljusa stjärnhimmel har förbytts till en blåsvart natthimmel och i stället för de månbelysta och silverglänsande dyningarna forsar vi nu framåt på blåsvarta och skummande vågor.
Skepparen Bertil Bonns bedömer att det är alltför riskabelt att försöka kryssa in till natthamnen i kolmörkret och tilltagande vind.
– Det är tryggare att rida ut vinden till havs, resonerar han och beordrar rakt nordlig kurs klockan 00.17.
Manövern är inte helt oproblematisk. Innan vi är ute på fritt vatten gäller det att passera den släckta Sandbäck fyr. Marginalerna är små och minsta avvikelse från kursen kan få ödesdigra följder brand undervattensgrynnorna. Trots att vi alla är koncentrerade till tusen lyckas ingen av oss få syn på fyren.
Vatten strömmar in i fälbåten genom sprickorna i bordläggningen och när det vindfyllda storseglet pressar ned babordssidan mot sjön tar vi in Bottenhavet i form av fontänliknade vattenstrålar.
Nattarbetet består av att i skenet av en ficklampa försöka täta sprickorna med drev. Vi lyckas ganska bra trots att den ena sprickan är bitvis så pass stor att knivbladet går rakt genom bordläggningen när vi trycker in tätningsmaterialet.
Radion fortsätter att basunera ut vindvarningar och klockan 10.00 tar vi ner storseglet och hissar stormseglet.
Under dagen försöker vi vid flera tillfällen fotografera de mäktigt rullande vågorna trots att vi alla vet att det är ett hopplöst företag.
Hård sjögång låter sig sällan fångas på bild och när man står där och betraktar den framkallade och kopierade filmrullen ser det nästan alltid ut som ett vanvettigt försök att skapa dramatik kring rörelserna i en filbunke. 
Än en gång imponeras vi över hur tryggt och stadigt fälbåten plöjer vågorna.
Ett exempel så gott som något och som jag ibland brukar erinra mig är en sommarnatt för tjugo år sen när jag tillsammans med Bertil Bonns seglade fälbåten från Raumo till Räfsö och när det blåste upp till 18 sekundmeter i vindbyarna. På kvällen när vi avseglade blev en halvfylld kaffemugg stående på durken. Där stod den bortglömd i den vindpinade natten och där stod den fortfarande kvar med bibehållen kaffemängd i gryningen när vi tog i land på Räfsö.
– Det är som att färdas i en Mercedes, säger Ralf.
– Fälbåten är anpassad för Bottenhavet och har under århundradena utvecklats till en av världens mest sjödugliga båtar. Den är byggd för att klara plötsliga stormar ute till havs, säger Bertil.
Vi har sydlig vind som ökar till 14-15 sekundmeter. Vågorna växer nu så pass höga att fälekan som vi har på släp allt oftare försvinner utom synhåll i vågdalarna. Det är besvärlig sjögång med korsvågor som bryts och sköljer in i den alltmer vattenfyllda ekan.
Klockan 19.30, när vi befinner oss utanför Satsmola, händer det som inte får ske. Vi hör en smäll, nästan som ett pistolskott, och sekunden efter vräker en stor våg in över fälbåten och vi får en kalldusch både bildligt och bokstavligen. Smällen vi hörde uppstod när repet till fälekan slets av.
Bertil Bonns bedömer att det är alltför riskabelt att försöka bärga fälekan i den hårda vinden och modstulna ser vi ekan gå ovissa öden till mötes bland Bottenhavets vågor.
Framåt natten medan mörkret faller på förundras vi över ljuset från Metsäbotnia i Kaskö. Skenet syns på långt håll och framträder ovanför horisonten likt ett påkostat rymdäventyr av George Lucas och Steven Spielberg.

Fredagen den 10 augusti
I gryningen siktar vi Harvungön i Korsnäs och vi inser att seglatsen från Furusund till Åminne kommer att avklaras på tre dygn.
– Det är bra gjort. Det finns gamla uppgifter om ett fälbåtslag från Korsnäs som klarade ungefär samma sträcka på tre dygn och det betraktades på sin tid som en exceptionellt snabb seglats, säger Bertil.
Ingen av oss är speciellt intresserad av att slå hastighetsrekord.
Hade vi kunnat påverka vädrets makter hade vi istället sett till att seglatsen skulle ha dragit ut på tiden med en vecka eller så, resonerar vi medan vi passerar Molpehällorna och närmar oss Bergö färjfäste.
När vi kommer ut på Bergöfjärden inser vi, om än aningen motvilligt, att resan är över.
– Nu kan du släppa rodret, Bertil. Nu hittar fälbåten hem själv, säger Thomas.

Fotnot: I månadsskiftet september-oktober 2001 hittade en fiskare i Kaskö fälekan på ett skär. Då hade den färdats cirka 80 kilometer efter att ha slitit sig från fälbåten utanför Sasmola. Efter att artikeln publicerats i Vasabladet hörde fiskaren av sig och ekan kunde avhämtas, något medfaren, men i reparerbart skick.


Fakta:
Skepparen och hans besättning


Skeppare är skeppsbyggmästaren och tusenkonstnären Bertil Bonns, född och uppvuxen i Malax och numera bosatt i Kåge utanför Skellefteå. Bertil Bonns är bland annat skeppsbyggmästaren bakom galeasen Jacobstads Wapen.

Ralf Söderback, verkskötare från Malax, med gedigna kunskaper om båtar och sjöliv. Söderbacks far var yrkesfiskare och sonen är bokstavligen uppväxt i båt.

Alf Öhman, timmerman från Malax, som troligen sett och lärt känna fler farvatten än de flesta. Han vistades ofta ute i Stockholms skärgård under uppväxtåren i Nacka, var båtsman i den svenska marinen i början på sjuttiotalet och har också utforskat de finländska kusterna tillsammans med Bertil Bonns.

Thomas Sjösten, förlagsfaktor från Stockholm och Bertil Bonns svåger, som lärt känna fälbåten under tidigare somrars fälbåtsseglatser.

Med på den första etappen av färden, från Fjäderholmarna till Furusund, är också Bertil Bonns fru Annika Sander och skeppshunden Hagel.

Vad jag själv, Leif Sjöström, gör ombord har jag ingen aning om. Jag blir inte heller klokare av skeppare Bonns kryptiska motivering: ”Och dej vill jag ha med trots att du är journalist”.


Fakta:
Fälbåten


Fälbåten ägs av Bertil Bonns. Den deponeras vid Kvarkens båtmuseum i Malax, är 27 fot och byggd 1947 i Norra Vallgrund. Seglen, ett storsegel på 27,5 kvadratmeter och en fock på 7,5 kvadratmeter, är av Gunthertyp och har sytts av Bertil Bonns själv.

Förkortad artikel ur Vasabladet 2002-01-05.
Med tillstånd av Leif Sjöström.



Startsidan