Välsigna resan

"Välsigna resan den jag gör/ Dertill min handel som jag för/ Att jag med äran, rätt och skäll Min vinst och näring värfvar väl/ Bevara mina i mitt hem/ Att intet ondt må drabba dem/ Din' vingar över dem utbred/ Så blifva de i ro och fred/ Sist beder jag af hjertans grund/ Låt mig hemvända en god stund/ Lof pris och ära vill jag Dig/ Fördenskull säga innerlig."

Jag hittar psalmen i Wetterhoffs "Färdmännen på Bergö", den traditionella psalmen som det högtidsklädda raitarföljet alltid sjöng gemensamt med utdragarna här på Bergö-Gaddkallan, som Strömmingsbådan också kallas. Den sjöng man, innan man satte igång med att supa och slåss, för det skulle ju dröja länge, tills man fick träffas igen och göra upp mellanhavanden.

Det är tisdag, men vi har ännu inte kommit iväg. Vi skyller på blåsten och har dessutom fullt upp att göra, framförallt att fila ner skruvhuvudena på kölskenan för att få bättre glid mot isen. Erik säger, att vill det sig illa, kan det dröja en vecka, innan vi slipper ut. Han har varit med om det förut.

Men redan nästa morgon förkunnar han för oss, att det verkliga livet står inför sin början. Han har varit uppe i gryningen och prövat blåisen. Ute är det stilla och klart, ett högtryck tycks segla över hela Finland. Vi kånkar och bär på alla våra hundratals prylar, fyller fälbåten, surrar isjullen på ena kälken och staplar ett försvarligt lass på den andra.

Broddarna spänns på, vi går i selarna.

- Alla på en gång, pojkar, ropar Erik vid åsen på styrbordssidan och för bara ett lätt tryck glider den tunga båten ut. Det klapprar festligt från kölskenan, våra broddspikar skär krasande i och solen värmer över vänster kind. Vår kurs går längs med de smala strimlorna av is. Dessa sträcker sig i sammanlöpande bågar, som meridianer på en glob, bort mot horisonten.

Men vår färd mot oändligheten hejdas redan efter någon kilometer. Vi är framme vid land-lovet, den råk som skiljer kustisen från havsisen. Några hundra meter bred är den och täckt med icke bärig nyis. Båtarna måste i sjön.

Jullen töms och dess innehåll samt de bägge kälkarna tas ombord på fälbåten. Tor och Jalle tar jullen för att bryta upp en ränna. De jumpar på den sviktande ytan med händerna på sudbanden, färdiga att vräka sig in när det bär igenom. I det längsta försöker de dock hålla sig kvar på isen och slå hål med jullens förstäv som stötverktyg. Vattnet står dem halvvägs till knäna. I fälbåten har vi andra tagit fram båtshakarna. Det går trögt att dra sig fram med dem för isen trasas hela tiden sönder.

När vi når fastiskanten på andra sidan slänger vi över repet och taljan. Återigen lossar vi kälkarna och alla lådorna. Så slår vi fast isbillen, träder om vajerstroppen, fäster kroken i fören och börjar springa i linan.

Det känns att båten följer efter och fortfarande rusar vi framåt. Men så blir det tyngre, vi suger i allt vad vi orkar.

Plötsligt lossnar något borta vid båten - det är kroken som raknat och glidit ur schackeln i förstäven - och vi slungas handlöst framåt och hamnar i en enda röra ovanpå varandra.

När vi med fåraktiga uttryck reser på oss, ser vi hur båten sakta och obevekligt glider ner i vattnet igen. Men nu förstår vi också, vad som håller på att hända med Erik. Han har stått bakom åsen för att göra gemensam ansträngning med oss. Nu pressas han av åsen tillbaka och ner, ner mot den tunna nyisen. Med en smäll slår ryggen emot, isbitarna stänker högt och i nästa sekund är Erik helt försvunnen.

Men inte länge, hans huvud blir åter synligt i vaken, han sträcker armarna upp mot åsen och svingar sig drypande ombord. Sedan tar det inte så värst lång stund förrän byxor och jacka är stela som plankor. Erik skrattar åt alltsammans medan han byter kläder, trots att det smärtar över bröstet. Ett revben har knäckts.

Efter tillbudet drar vi endast en kort sträcka. Över ett par slätter med tallriksis bara och sedan stoppar vi vid ett lagom stort flak. Fören orienteras i riktningen väst till nord. Det är noga med detta, för har kursen om någon timme ändrats, har hela flaket svängt, vilket kan vara ett tecken på att vi har väder att vänta. En annan uträkning med den noggranna kompassinställningen är att styrbordssidan under dagen faller i skugga. Skuggan behövs för att inte fångsten ska förfaras.

Stammklobbin pallas under kölskenan, så att det blir lutning akteröver. Proppen i dyvikan dras ur för att slagvattnet ska kunna rinna ut - det är oväntat mycket och tyder på en kraftig läcka. Den måste tätas så småningom, när det blir fråga om segling.

Stöttorna slås under och för första gången reser vi tältet. Duken surras med knopar, som är lätta att lösa om det skulle bli fråga om ett snabbt uppbrott. För den sakens skull dras också käl- karna i lämpliga lägen och deras lass kontrolleras ännu en gång. Först nu kan vi krypa inomhus.

Fälmattorna breds ut under stor stånkan; det är trångt för fem man under ett litet tält. Fullt med is är det inne i båten också och vi försöker isolera så gott det går med oljekläder och sjösäckar. Primusköket brusar, men förmår inte höja temperaturen så värst mycket, kanske tre -fyra grader mer än vad det är ute. Där är det säkert tjugo minusgrader.

Vi får vattvälling, en varm smet kokt på vetemjöl och vatten. Vi häller den över skivat bröd, smör, mycket smör och biter sedan i salt skinka och dricker kaffe. Därpå drar vi mössorna över öronen och somnar.

Under de följande dagarna marscherade vi envist på. Men så värst långt söderöver korn vi inte, Strömmingsbådan vägrade att dyka under horisonten. Tydligen sköt den sydliga vinden långsamt hela iskakan åt norr nästan lika mycket som vi mödosamt avancerade.

Ovälkomna avbrott var när fälbåten skar igenom den tunna isen. Strax före började det knastra, småsprickor ritsades upp i sicksack och det bågnade under fötterna.

Erik flämtade till - med värkande bröstkorg - att vi skulle öka farten, öka farten. Ibland hade vi tur och fick i sista stund upp båten på fastare is. Men ofta var det stopp och under ett samfällt satan-satanes-svärjande såg vi, hur aktern skar ner och hur vattnet trängde upp för att genast krusas av små vågor. Men vi kunde tekniken nu med lina och talja och en kvart senare släpade vi på nytt.

Vi såg en del säl också, det hade vi förresten redan sett uppe vid fyren, vilket visade att de inte var så rädda för kusten. Men Erik gjorde ännu så länge bara halvhjärtade försök att knäppa dem, det var först längre söderöver och mitt ute på sjön han väntade sig några större förekomster. Dessutom måste gevären skjutas in ordentligt först.

Så inträffade den olustiga natt, som redan är omtalad i inledningen. Vi hade tur, isbrytningen gick till största delen vid sidan om oss. Men den kan komma farande med många knops fart, fortare än en man springer. Sedan börjar isbitarna guppa som gummibollar i sörjan och man får sitta där i båten och bära av med båtshakarna och passa på så att inte blocken krossar relingen, när de med ett brak snurrar överända. En situation, som de flesta äldre Bergöbor varit med om.

Den här historien kan passa:

En far och hans son hade i timmar kämpat för att överleva. Slutligen ropade sonen förtvivlat:

- Pappa, pappa, varför drog vi nånsin hit?

Fadern (fräsigt):

- Vart satan sku' vi annars ha fari'?

Sonen (ännu mera jämrande):

- Vart som helst, bara inte hit!

Det märkliga var, att hur än paret ställde sina färder, så inträffade alltid händelser som gav anledning till samma repliker. År efter år ekade deras gnäll, blev till en visa över hela Södersjön.

Vårt första nervprov är över och vi har lärt oss en sak. Vi har lärt oss något om hur rädsla kan betvingas.

- För det är ingen skam att vara rädd för det här inte, säger Erik till Tore och mig. Första gången jag kom ut i isen, som trettonåring, voj, voj, vad jag var rädd! Jag darrar nästan än i dag, när jag tänker på det. För det här livet fordras det en kolossal träning. Man måste lära sig att komma underfund med, vad naturen menar, det är därpå frågan om att överleva ligger. Men nu finns det ett visst system i naturen. Den arbetar inte huller om buller. Med kännedom om det systemet kan man, om än inte övervinna naturen, så dock lindra naturens slag. Men det rör sig hela tiden om en kamp, en ursinnig kamp kring spörsmålet, om det är du eller jag som ska vinna den här gången. Och har man sedan klarat sig, när isen har brutit och det har blåst, så får man ju segrarens känsla av att vara på toppen av det hela.

Men helt kan Erik ändå inte lugna oss. Det är fortfarande någonting vi inte vågar tänka fullt ut. Tänk om Erik hade fått en verkligt allvarlig skada, den gången när vi skulle spela upp fälbåten ur råken? Hur skulle vi ha betett oss, om vi varit ensamma om ansvaret en natt när isen bryter?

Det är på Erik allting står eller faller. Det framkommer också på hans sätt att förutsäga vädret. Han hade skakat på huvudet, när radiorapporterna lovade sydlig kuling. Naturligtvis får han rätt. Det blir strålande väder och solen driver oss ut ur det trånga tältet.

Jag lyckas ta min första middagsobservation av solens passage av meridianen. Bläddrar inledningsvis i min förträffliga nautikalalmanacka, som några dagar tidigare inte bara givit oss möjlighet att salutera vårdagjämningen utan också att celebrera Aniversario del Nacimento de Juårez, årsdagen av den berömde indianska frihetshjältens födelse, under vederbörliga former. Jag slår upp i tabellen för Sabado 23 de Marzo och letar efter deklinationen för 10h 43" Greenwich Mean Time. Genom interpolering får jag fram att b är positiv och 00'49',7. Kl. 12.43 finsk tid Gag har noggrant räknat fram ögonblicket) gör jag observationen. Sextantens metall känns kall och jag fryser om fingrarna. Med möda får jag solens underkant nedskruvad till horisonten i söder. Sedan jag korrigerat för instrumentets fel och för horisontens dalning, refraktionen och parallaxen (nytt tabelljobb) har jag den sanna solhöjden h., som blir 28'01', 1. Ekvationen för lösandet av latituden har jag uppskriven på ett papper:

9 = 90 - h,, + å

Det ger p eller latituden N 62'48', 6. Jag är otroligt stolt.

Men Erik har klentroget sett på. Knappast någonsin använder han sig av några hjälpmedel vid navigationen. Det får räcka med klockan och solen och så känner han ju till de förtoningar som behövs, när han så småningom ska angöra land. Inte heller spelar det så stor roll var han befinner sig, när han väl givit sig isen i kast. Det finns ju inga sjökort, som talar om var sälen ligger.

Mina egna beräkningar visade sig för övrigt vara av tvivelaktigt värde, eftersom jag saknade kronometer och inte före avfärden från Stockholm hann lära mig den så kallade höjdmetoden för att få ut longituden. I stället försökte jag med radiopejling för att få fram en ortlinje, som skar min framräknade latitud. Här uppstod komplikationer. Under vintern är nämligen de flesta radiofyrarna i Bottenhavet stängda och jag använde därför mellanvågsstationen i Sundsvall för att ha något att pejla in på min transistormottagare. Den ortlinje jag fick ut därigenom bildade emellertid en smula för trubbig vinkel med latituden för att ge någon vidare exakt skärningspunkt. Den starka kylan bet också hårt på radiobatteriernas styrka, varför det var svårt att få fram noggranna minima. Särskilt besvärligt var det de förmiddagar, då inte jämntutande skvalmusik hördes utan i stället engelsk skolradio väste ett didaktiskt och släpigt ord varannan minut.

Frågan är väl också om ferritstaven i radioapparaten låg precis symmetriskt i förhållande till ytterhöljet, så att en inställning efter teleskopantennerna kunde sägas motsvara den riktiga pejl linjen. Någon som helst garanti för att inte mottagaren var behäftad med en sådan fast deviation fanns inte.

Som det nu var kom jag alltid felaktigt fram till att vi låg närmare den svenska än den finska kusten. Tydligen bör man inte lita för mycket på radiopejlingar med små mottagare. Vad än fabrikanterna säger, är sådana apparater inga precisionsinstrument för navigation.

Det är också möjligt att jag råkade ut för ett fenomen, som kallas kustrefraktion och som innebär att radiovågor kan ändra riktning, när de delvis går över högt land och delvis över havet. Man har mätt upp till fem graders avvikning när radiovågor gått ut över en kustlinje och skurit denna under spetsig vinkel.

Detta har varit en lång utredning om en amatörs besvärligheter. Den har bl. a. företagits för att nu ingen ska tro att kartan, som finns i början av boken och som visar vår drift i Bottenhavets isar vintern 1963, ritats helt på måfå. Länge satt jag efter hemkomsten och grubblade över loggbokens vinduppgifter och prövade ett dödräkningsförfarande. Med vetskapen om exakt var vi efter tre veckors färd påträffades av spanande flyg förflyttade jag konsekvent mina på isen framräknade positioner ett femtontal distansminuter ostvart.

Just den här lördagen, när vi befinner oss tjugoen distansminuter utanför den osynliga kusten vid Korsnäs - den positionen stämmer allt, för fortfarande hägrar Strömmingsbådan i 41 grader - får Erik sin första säl. Hela eftermiddagen har han vitklädd och ännu inte blodfläckad vandrat bland grov, upptornad is nere i sydväst, långt utom synhåll från båten. Ingenting har han iakttagit, utom möjligheten av att en råk kan stå upp där borta så småningom. Men just som han med den sjunkande solen hunnit helt nära lägret, ser vi honom gå ner på knä. Därpå försvinner han alldeles. Vi försöker vara tysta, vi undviker att komma i beröring med hårda träföremål. En hel timme förflyter. Ingenting händer. Jag kommer att tänka på vad jag hört om tålamod på Bergö.

En gammal säljägare låg och passade vid en grynna, han visste att han hade en säl i närheten, att den förr eller senare skulle dyka upp. Det dröjde två dygn, men skytten låg kvar, utan tanke på sömn eller mat. När sälen äntligen stack upp skallen sköt gubben.

- Ja' e här ja' å, sa han.

Nu smäller det från Eriks håll och vi rusar ditåt. Det är en säl, som inte kunnat motstå nyfikenheten att kika upp för att undersöka, vad det var för ljud den hörde för en stund sedan. Sälen hade bytt råk. När Erik först såg den, hade den på en tiondels sekund dragit åt sig höger franiskrevling, som den höll beredd över iskanten och glidit i vattnet. Sedan hade den förflyttat sig under isen flera hundra meter och precis där Erik beräknade att den skulle komma, stötte den försiktigt, som en lätt kork och utan att lämna ifrån sig några vågringar, upp nosen. Men i samma ögonblick bedövades den av dumdumkulan, som slog en djup krater i huvudet.

Nu flyter den på späcklagret, orörlig. Tor och Jalle får brått att hämta jullen. Ty fast sälen hann få en smula luft ner i lungorna, när den tog sitt sista andetag, flyter den inte i evighet.

Just den här sälen var ganska liten och knubbig. Huvudet var runt och bröstet hade en ljus färgton. När vi den gången stod på isen och tittade ner på det blodiga kadavret, sade Erik att det var en vikare, en ettåring. Om den saken ändrade Erik så småningom uppfattning.

Det var på hösten ett halvår senare. Erik hade kommit på besök till Stockholm för att fira sin 50-årsdag. Många steg hade han inte tagit i den stora staden, förrän han med en forskares lidelse för sin vetenskap rusade upp på Skansen. Det var säldjuren han ville studera. Han kikade på sjöfejonen och han gick fram till gråsälarna. Där började han till de andra besökarnas stora förvåning och till hustrun Gerdas rodnande förlägenhet att råma som en tj u u r. Det är en svårlärd metod för att locka gråsälar ur vattnet och upp på flak och hällar. Erik berättade sedan, att han skulle mycket väl ha lyckats även på Skansen - sälarna visade ett påtagligt intresse - bara inte de omkringstående hade börjat se så där verkligt oroliga ut och ta sig för pannan.

Erik begav sig därför till en annan skylt, på vilken det angavs, att där skulle finnas knubbsäl.

Han väntade tåligt en timme tills han fick syn på en sådan. Då hände någonting stort. Erik såg en säl, som han i hela sin tidigare jägartillvaro trott vara en ettårig vikare. Han förstod nu, att det i själva verket var en helt skild sälart. Sammanhangen började klarna.

Experterna har förklarat, att knubbsälen är utdöd i Bottenhavet, bara fossilfynd tyder på att den någonsin förekommit så långt norröver. Den fåtaliga kvarlevande stammen håller till vid kusterna utanför Småland, Blekinge och på en del sandrevlar utanför Skåne. På Östersjöns södra kust är knubbsälen den vanligast förekommande arten.

Vad Erik kom fram till där på Skansen, var att de personer, som utrotat Bottenhavets knubbsälar, förvisso gjort detta bakom sina skrivbord, de visste inte hur det såg ut i öppna sjön. Knubbsälen går inte in i skärgårdar, den ligger vanligen på stockar eller annat drivvirke långt ute till havs.

Eriks viktigaste slutsats var nu, att av alla sälarter i Bottenhavet så ökade knubbsälen mest. Ett belägg för detta fann Erik vara de flygrapporter, som vintern 1963 talade om mycket stora sälanhopningar norr om Valsörarna, utanför Mickelsörarna och runt Helsingkallan. Så mycket säl var det, att flygarna trodde det var gråsäl. Men det var alltså knubbsälar. En ensam jägare, som for dit och trodde att han jagade ettåriga vikare, fick tretton sälar på tre dagar innan geväret gick sönder för honom.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel