I fälan med Rias-Matt

I fälan med Rias-Matt



I november 1883 beger sig Onni Wetterhof, känd för sina jaktskildringar från Tavastland, till Vasa för att försöka komma i kontakt med österbottniska fälmän (sälskyttar). Den 15:e på kvällen sammanträffar han med några jägare hos en gammal vän i Vasa. Dessa är ense om att fälmännen på Bergö kan lämna det bästa stoffet till en skildring av säljakten i bottenhavets drivis.
Onni Wetterhof får följa med ett sällskap Malaxbor till Åminneborg, där han övernattar. Därefter beger han sig till Bergö, där enligt Malaxborna "tom velkast fälmännen finns". Berättelsen nedan börjar på Bergö, där Rias-Matt utfrågas om en av sina fälresor.


"Det hade varit en lycklig fäla det året. Två båtlag hade hållit tillhopa och hvardera hade full last, och då all is var försvunnen i hafvet, voro vi vid Gåsgrundet utanför Östhammar i Södra Qvarken. Min farbror, Erik Nyman, var skipar på vårt båtlag och Johan Vest på det andra. Det blev beslutet, att den ena båten skulle taga 4 man ombord till sig från den andra båten och denna taga en del af lasten från den förra samt dermed segla till Stockholm. Jag minns väl ännu hur stolt jag kände mig, då befälet öfver den till Stockholm bestämda båten öfverlämnades åt mig, som endast varit 5 á 6 år med i fälan.
De andra seglade hem till Bergö, och jag med två man och båten, lastad allt hvad den tålte vid, seglade till Stockholm.
Sedan vi seglat öfver Ålands haf och gått genom sundet mellan Arholma-båklandet och Björkölandet, foro vi hela vägen inomskärs. På Idö utanför Norrtäljeviken togo vi på aftonen i land för att höra oss för om farleden och kunskapa om ett och annat.
Det var bröllop i gården, och vid stranden lågo många båtar. Efter den långa fälan på hafvet, var det för oss stor fröjd att svänga om med rospiggarnas jäntor. Jag glömde dock ej farbror Eriks förmaning att jag skulle komma ihåg att jag var ´skipar´ på båten, och midt i den ljusa sommarnatten gingo vi till segels, ehuru den svaga vinden var rätt emot.
Vi fingo med oss i båten många goda bakverk och andra goda ting af bröllopsvälfägnaden och blefvo ombedda att i stället från Stockholm hämta ett och annat med oss på återvägen. Vi voro flere dagar på vägen, emedan vi ofta togo orätt kosa och nödgades att på öarna hos folket fråga om rätta leden. I många sund hade vi svår motvind och fingo lägga ut alla krafter att ro den stora fälbåten. Öfverallt tittade folket på båten och kallade den ett ´vidunder´.
Men nöjsam var färden, och tjenstfärdiga voro alla människor.
Jag kommer ihåg huru vi hos Furusunds lotsar i många timmar trugades med riklig välplägnad och nödgades att berätta om ett och annat från fälan. De for sjelfva alla vårar ut till de yttre skären och sköto sälar på de simmande isbitarna eller på enstaka stenar. Som sagdt är, treflig var färden der i svenska skärgården, men långsamt gick det. Jag hade förut ej sett så höga och brådstupa berg och så höga träd, som växte i sänkorna emellan bergen.
Många vackra boningar syntes vid stränderna, men många flere voro de för vhar gång jag åter gjorde samma resa, och den har jag gjort aderton gånger.
Då vi med ansträngd rodd i stark motvind kafvade oss genom ett sund, der en stad som heter Vaxholm, är på ena sidan och ett krigsnäste på den andra, mötte vi ett fartyg med snöhvit rigg, hög som en skonare, men skrofvet som en lätt lastad fälabåt, och då de med stor fart gingo nära intill oss, sågo vi att farkosten verkligen ej var större än fälabåten. I guldbokstäver läste vi namnet Ebba i fören. Hon var vacker och käck, deras Ebba, som en Bergöbrud, och vi undrade att hon kunde föra en sådan rigg. Nu begriper jag saken, men då hade jag litet sett. Det är så, att allt folk vill fröjda sig på hafvet, och många, som har god råd der i den stora staden, bygga sig båtar bara för att segla på hafvet; båtarna bygges mycket djupgående och gå med sträng ballast, de kunna derföre föra stora segel. Vacker segling är det, jag har sedan många gånger sett sådana båtar. I Vaxholmssundet den gången stodo alle man på däck vid relingen, med mössorna i nacken och armarna som grytkrokar och pekade skrattande på vår båt. `Kommen med i fälan pojkar´, tänkte jag."

Rias-Matt afbröts ofta av åhörarne. Det ordades mycket om huruledes tranen fordom af fälmännen själfva utbjöds i mindre partier i skilda hamnar, men numera, oftast för hela ön i parti försåldes till någon köpman, som sedan förmedlade handeln i mindre partier, mest till garfvare, för hvilka sältranen är en oersättlig vara. Jag återförde Matt till berättelsen om hans första resa till Stockholm:

"Då vi i vacker solnedgång rodde bland kastvindarne i den trånga skärgården mellan Vaxholm och Stockholm, sågo vi plötsligt ett stort fartyg, som rätt undan vind för oss, var i full brand. En svart rök bolmade i stora massor öfver midten af däcket. Segel syntes ej till, och det var tydligt att fartyget var redlöst. Lång-Erik var med i fälbåten, och han hissade råseglet under ifriga rop: ´Fäll, fäll, Matt; vi måste rädda besättningen´. Men vi hade ej hunnit få fart på båten, innan vi sågo att fartyget närmade sig med full fart och att vattnet brusade om förstäfven.
Förstummade åsågo vi undret och lade bi. Alla hade vi af långväga sjöfarande hört talas om ångbåtar, men ingen af oss hade ännu sett en sådan, och jag tror ej att något fartyg den tiden hade befarit Bottenhavet. Det frustande vidundret gick nära förbi oss, och stora qvarnhjul arbetade vid dess sidor. Vi gungade i fälbåten på de stora svallvågorna och tänkte ödmjuka tankar. ´Verden är stor och full av underbara ting´, sa Lång-Erik, och så fortsatte vi rodden i den vackra försommarnatten fram till den stora gamla hufvudstaden, der så många nya under skulle te sig för oss öboar från den höga norden.
Den tiden var mera bråk än nu för tiden med hamnbetjeningen o.d. Sedan jag frågat mig för om priset på tran hos några garfvare, sålde jag hela partiet åt en köpman vid Skeppsbron och erhöll halfva priset i förskott efter sex riksdaler per lispund för späcket, hvilket gör två riksdaler per kanna för tran - resten skulle jag få sedan tranen blifvit hemkörd och uppvägd. En fin herre var närvarande, då vägningen skedde i ett stort magasin inne på en annan gård, och han gaf mig ett qvitto, på hvilket jag skulle få mina penningar hos köpmannen. Klockan vidpass 2 på dagen, det var en lördag, kom jag till köpmannen, men han var ej hemma. Flere herrar sutto hos honom och skrefvo vid höga bord; en af dem såg på mitt qvitto och sade att jag fick komma igen senare för att få penningarne. Tillsammans med kamraterna vandrade jag några timmar omkring och beskådade många för oss nya ting. Bland annat minnes jag att vi på ett stort landskap, där besättningen under sång lossade lasten, sågo en alldeles svart karl. Vi gingo nära inpå honom och betraktade honom med undran. Han måtte tagit illa upp, ty han grinade mot oss och stack ut sin svarta tunga mellan de hvita tänderna. Ute på strömmen sågo vi två kärringar som sutto i en båt och metade strömming, de kallade det att "pimpla", och fisken såldes styckevis, 80 stycken kallades en ´val´. Vi funno det löjligt, hos oss taga vi strömmingen tunntals och sälja den tunntals.
Då jag sökte köpmannen kl 7 på aftonen, släppte man ej mera in mig. I min oerfarenhet var jag redan orolig för de innestående penningarne. Länge gick jag af och an utanför huset. En polisman, icke visste jag då hvad det var för en karl, frågade mig vem jag vaktade på; förargad, som jag var, gjorde jag samma fråga tillbaka. ´På tjuvar och skälmar´, svarade han. Till slut omtalade jag huru saken förhöll sig, men han bara skrattade och sade, att de der herrarne, som sutto vid höga borden, nog hade rymt till Amerika med min tran. Senare på aftonen återvände jag till kamraterna i fälbåten, men jag omtalade ej hur saken förhöll sig, jag sade endast att vi ej ännu voro klara för hemresan. Tidigt söndagsmorgonen sökte jag åter köpmannen, men dörren var låst och ingen svarade på mina bultningar. Jag väntade troget i många timmar i tanke att ändå slutligen någon skulle komma ut från den stängda bostaden. Det föll mig ej in att alla kunde vara utgångna så tidigt på söndagsmorgonen. Under mycken oro öfvergav jag slutligen vakthållningen, men återkom någon gång i timmen och bultade på den stängda dörren. Fram på eftermiddagen vandrade jag af och an på Skeppsbron, der det nu på söndagen var tyst och stilla. Jag stannade vid en trappa, som ledde ned till vattnet, der många båtar lågo, i hvilka brokigt klädda gummor sutto; de sade att de brukade ro folk för betalning och frågade om jag ej ville åka till Djurgården och se kungen åka. Några glada karlar gåvo sig i tal med gummorna i en båt, och jag hörde länge deras tokprat. Alla voro klädda i höga svarta hattar, och jag trodde, först de kommo, att de voro prestadjunkter, men jag insåg snart mitt misstag, ty de buro alla skägg på läppen och svuro, så det sprakade i allt hvad de sade. Jag var då en glad oerfaren Bergöpojke, som nog sett hafvet i storm och stiltje, men nog förstod jag på sned allt det jag såg vid det der första besöket i den stora staden, der jag nu är ganska hemmastadd. Jag kastade också in ett ord i de muntra herrarnas skämtsamma tal, och så slutade det dermed, att de bjödo mig komma med och ´se kungen åka´. Under rodden blefvo vi goda bekanta, och jag omtalade mitt ärende i Stockholm och mitt missöde. De sade att de voro krigsmän, men inte kunde man se det på dem. Köpmannen, som köpt tranen, kände de också, då de hörde namnet, lofvade skrattande, att de skulle skaffa mig liqviden. Vi landade hvid en brygga och vandrade derefter i en rad, en hvar med en stor cigarr i munnen, på en väg, der på båda sidor växte så stora träd, att de väckte min undran. Mycket folk och många stora vagnar rörde sig långsamt på alla vägar, och så kom kungen åkande i en grann vagn med många hästar för. Jag stod i det ögonblicket alldeles ensam, ty de unga krigsherrarna hade dragit sig åt sidan. Hvad tycks, att kungen tog af sig hatten och helsade på mig, och jag helsade tillbaka - förstås."

"Hvad hette kungen?" frågade en af qvinnorna vid spiseln. "Karl-Johan." "Hur såg han ut?" frågade en annan. "Han liknade Finnis-Isak", svarade Rias-Matt. Alla skrattade, och Isak deltog i munterheten med ett bredt grin, som gjorde ansiktet snedt och tydligt visade på hvilken sida han brukade hålla tobaken. Då han skrattade, liknade han troligen mindre Karl-Johan, men annars hade nog Rias-Matt grund för sitt påstående: Finnis-Isak hade yfvigt, krusigt svart hår, örnnäsa och ett manligt energiskt utseende. Vi får anledning att tala om mannen längre fram.

"Nå, hur gick det sedan med penningarne för tranen?" frågade jag.
"Jo", fortsatte dem gamle, "då vi tillsammans med de glada krigsherrarne gått ett stycke framåt, kommo vi till en plats, som var liksom en marknad, der bara prinsar och prinsessor kommit att hålla kalas. Allt var så grannt som i en saga. Vi stannade på ett högt loft och satte oss omkring ett bord, där väldoftande blommor stodo, och så kom en för innerligt fin fru och bjöd att dricka söta goda viner; bra smakade det, och innerligt goda voro de unga krigsherrarne. Den fina frun satte sig hos oss, och innerligt glad var hon också, men jag fann att hon endera var allas fru eller ingens, ty lika var hon mot alla, och till sist fick jag veta, att hon var den som sålde de goda vinerna. Bäst vi hade som roligast, fick jag syn på köpmannen, som köpt tranen, och visade på honom der han satt nedanföre med många andra vid ett bord, som stod på bara marken. De unga krigsherrarne skickade mig att begära mina penningar. Jag gick fram till honom och sade: ‘Han skall ge mig penningar för tranen!’ Först blef han liksom ond, men så fick han syn på mina vänner uppe på loftet, och då skrattade de på alla håll. Han steg upp och följde med mig upp till loftet, och der blef stor munterhet. Köpmannen var också en innerligt glad karl.
Inte hade han i plånboken så mycket penningar, som jag skulle ha, men han fick af de andra, och så betalte han mig och tog mitt qvitto.
Sedan bjöd han oss alla att åka i hans stora vagn med präktiga feta hästar förspända och en herre som körde. Den herrn sade ingenting, utan bara smällde med en fasligt lång piska i handen. Inte visste jag då att rikt folk hålla sådanna herrar i årstjenst, bara för att köra deras hästar då de åka.
Vi for genom vackra skogar och stannade vid ändan af en lång bro, och der var lika mycket vagnar och folk som på förra stället. Här åto och drucko vi mycket, en lika fin och glad fru satt också här med oss, och jag fick berätta mycket om Bergö och fälan.
Jag var yr i hufvudet af det myckna söta vinet och gick ut, under förevändning att se på vädret. Det blåste samma milda sydliga vind, som hållit ut i flere dagar, och så tänkte jag på farbror Eriks påminnelse när vi skildes vid Gåsgrundet; ‘Kom ihåg att du är skipar på fälabåten.’
Jag gick in och sade: ‘Faren väl nu och tack ska ni ha för gladt sällskap och förplägnad, nu far jag till Bergö.’
De ville truga mig att stanna qvar, men då jag var bestämd, följde de mig ut, och der ropade köpmannen efter sin vagn och så sade han: ‘Inte hittar Rias-Matt till staden, sitt i nu så får ni åka till Skeppsbron.’ ‘Tack ska ni ha’, sade jag, och så skildes vi. Då vi stannade på Skeppsbron, tackade jag herren som kuskat mig, och gaf mig iväg till fälabåten och väckte de andra och sade: ‘Nu har jag penningarne på fickan, och nu går vi till segels.’
Vacker resa hade vi, och fem dagar senare landade vi här, och de mina mötte mig på stranden. Juck, som nu har grå hår, var den tiden en liten parvel.

"Gambel Matt har sett mytji i välen", sade värdinnan.
"Jo, jo men", sade Jonk-Err, "och han minns hvad han sett, och så har han alltid sett med goda ögon, aldrig med onda."
Medan Rias-Matt omtalade sin första resa till Stockholm, hade Norrskat-Isak suttit och bläddrat i berättelsen om björnjägaren Heinäkangas, och nu blef han uppmanad af flera att fortsätta, der han dagen förut slutat i föreläsningen om "hanjär skogsjägarin".
Han hade bara väntat på tillfället och började genast med sin gravitetiska deklamation.
Jag var ej rätt belåten med detta afsteg från den riktning i samqvämet, som bättre hade betjenat mina syften, men jag gaf mig till tåls. Isak kom till slutet af den episod i björnjägarens berättelse, der denna tillbringade en vinternatt i ödemarken, under furornas kronor vid en kyttande stockeld med sin tappra björnhund och den fällda björnen till kudde.
"Ast hadd han ill te va, kan ja tänk" sade Jonk-Err.
"Nej, nog hade Vilhelm Enström det sämre, när Ullus-Gabbel bärgade honom, der han låg i dödens famn öfver den skjutna sälen på ett drifvande isstycke", anmärkte jag.
"Int trodd vi he fans lif i an", sade Ullus-Gabbel, "men tå vi sqvalp brännvin i an, qvikna han te." Han berättade i korthet tilldragelsen med Enström och pytmännens lifsfara i drifisen under den svåra stormen.

Det var lördagsafton, många hustrur hade småningom infunnit sig, de sutto i grupp vid spiseln, med de aftagna hufvuddukarne i handen, och åhörde under tystnad männens tal. Tigande öfverräckte männen ofta sitt glas till hustrun, som läppjade på den söta och starka brygden. Tiden var nu långt framskriden, och gästerna bröto upp.
Vid afskedet uppmanade jag skyttarne att följande eftermiddag återkomma, ty jag önskade få anteckna deras berättelser om äfventyren i fälan. "På söndagen ha ni god tid", sade jag. "Det tycks vara söndag alla dagar, då ni är här på Bergö" svarade den fryntlige Rias-Matt.

Jag följde Norrskat-Isak ända fram till hans hem. En stark mist, som fördunklade månens sken, uppsteg från hafvet, blåsten hade upphört, och hafvets brus var i aftagande.
"Om misten faller om morgonen, så får vi en vacker dag", sade Isak. Vi kommo överens om att, om hans spådom slog in, på morgonen fara ut i båt och försöka skjuta någon säl.
Då jag återkom till Rias-Matt, hade värdinnan dukat qvällsvarden. Omedelbart efter den stadiga måltiden gingo vi "till kojs" och somnade genast, gubben med och jag utan "pikanell" i munnen.


Denna Stockholmsresa torde ha skett omkring 1830.






Ovanstående artikel är hämtad ur Vasabladet 28 februari 1998



Bergö history